Per Eriksson

Covid tvingade Kassi Valazza att häromdagen ställa in sin omfattande Skandinavienturné. Tråkigt besked. Inte bara för henne och bandet, som blir utan januarilön, utan också för oss som sett fram emot besöket.

För dig som inte upptäckt denna Portlandbaserade musikers drömskt melankoliska country rekommenderar jag en lyssning på debutalbumet Dear Dead Days. Det kom 2019. Precis innan pandemin. Rätt skruttig tajming, det också…

Albumet saknar helt spår som får en att längta efter fast forward-knappen. Det är ovanligt. Bästa låtarna är, tycker jag, Mary, A Fine Colour, Johnny Dear och Chino. Köps med fördel via Bandcamp.

Publicerat 2022-01-07

Att upptäcka nya artister och deras debutalbum är bland det roligaste som finns. Betydligt mer givande än att höra etablerade artisters nionde skiva. Jag har två tips. Lika, men ändå så olika.

Både Ro Myra och Haiva Ru (Allie Paige Merrills artistnamn) har flyttat till Nashville för att utveckla sig och sin musik. Gemensamt för dem är också att de komponerar, skriver, spelar och producerar.

Där upphör likheterna. Haiva Rus musik på Bloom Baby Bloom är dansant. Tunga ämnen gör sig oväntat bra till glad musik. Haiva Ru gör en ”supaclone” av sig själv och hanterar samtliga instrument som här i Wildflowers.

Ro Myra gör berörande vacker americana. Albumet Nowhere, Nebraska är en stilsäker inprickning småstadslivets för- och nackdelar. Den prisade videon till låten Irene, som knappast lämnar något öga torrt, är inspelad i hennes ”barndomshåla” Kimball i just Nebraska.

Publicerat 2021-08-11

Om man, som jag, gillar americana och country är det inte svårt att också älska australiensiska singer-songwriters… Australiens musikscen är både aktiv och innovativ. Mycket cirklar kring den härliga radiostationen 2TM i Tamworth.

Behöver du några utvalda lyssningstips? Kolla in Amber Lawrence, Fanny Lumsden och varför inte Jemma Beechs superfina Gravy Train. Visst blir man sugen på att återigen besöka världens bästa turistland (ja, okej då, i stark konkurrens med Portugal). Nån gång efter Covid-19…

Flera duktiga artister har lämnat Australien för att utvecklas i exempelvis amerikanska Nashville. Till dem som jag själv gärna lyssnar på hör Emma Swift, Katrina Burgoyne och Bex Chilcott (Ruby Boots).

Publicerat 2021-06-02

Gör dig själv en tjänst genom att lyssna på Vanessa Peters senaste album! Modern Age vimlar av örhängen som Valley of Ashes, Crazymaker och såklart även titelspåret Modern Age. Denna singer/songwriter är från Texas, men har ett stort klappande hjärta för vår del av världen, något som bland annat bevisas av italienska medmusiker. Hon har även spelat med fina danska The Sentimentals.

Den i mitt tycke bästa låten på Modern Age är Hood Ornament. Som musiker sedan tjugo år, och med mer än tio utgivna album, fick låttitelns sexistiskt nedsättande ord Vanessa att ilsket fatta pennan. Själv hoppas jag att skivan, som är inspelad i Italien, får fler att upptäcka en suverän artist!

Publicerat 2021-05-04

Ally Venable bevisar att pandemin i alla fall inte har besegrat musiken. Hon släpper sitt nya album, Heart of Fire, den 26 februari. Låten On the Road to Nowhere är ett härligt smakprov.

Och, jomenvisst, hon får hjälp av Devon Allman på gitarr. Som om det skulle behövas eftersom Allys eget gitarrspel är kanon. Att den klassiska sättningen med gitarr, bas och trummor levererar bevisas i Broken.

Trots att denna Texasbo bara är 21 år har hon spelat blues länge. Ally var bara 14 år när EP:n, Wise Man kom. Gillar verkligen hennes skivbolag, tyska Ruf Records, som har ett fint öga för talanger. Även Samantha Fish debuterade på Ruf. Ana Popovic återfinns också på detta skivbolag.

Publicerat 2021-02-16

Är det så här musikåret 2021 ska arta sig? Ja, då vill jag gärna vara med! För några dagar sedan släppte Pearl Charles sin andra fullängdare. Hoppas att denna Los Angeles-artist, som har spelat i tio år i indie-sammanhang, nu får sitt välförtjänta genombrott.

Magic Mirror är en mycket solid och varierad efterföljare till Sleepless Dreamer. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken… Sommarvarm disco möter countrygitarrer och med en rejäl nypa 1970/80-tals västkustrock, kanske? Hursomhelst blir man glad och det är ju det som är meningen.

Pearl kickar igång nya skivan kickar med den härligt ABBA-inspirerade Only for Tonight. Därefter blir det rockigare, så tro inte att första låten är typisk för albumet. Visst låter Slipping Away som när Fleetwood Mac stod på topp med sitt stora ljud? Och What I need… hör jag inte influenser från The Carpenters?

Vill du backa bandet rekommenderar jag det melodiska titelspåret på Sleepless Dreamer. Här kommer Pearls personliga röst verkligen till sin rätt.

Publicerat 2021-01-18

Efter fyra kritikerrosade album puttade Kathleen Edwards upp gitarren på hyllan år 2014. Hon öppnade Stittsvilles goaste kafé, Quitters, och insisterade på att hon endast tagit en paus från musiken.

Fiket gick storartat och etablerade sig snabbt som en samlingspunkt i Ottawaförorten. Få trodde att Kathleen skulle släppa mer musik, men de hade tack och lov fel. Hon har definitivt gjort årets comeback med albumet Total Freedom. Tack för den knuffen, Maren Morris.

Här kan du se och lyssna på lanseringskonserten för Total Freedom på, just det, Quitters. Bästa låtarna är Glenfern, Who rescued who och Hard on everyone.

Publicerat 2020-12-28

Trodde då aldrig att jag skulle komma att lyssna så intensivt på Taylor Swift. Under ett år då musikindustrin gått på knäna långt mer än någon annan bransch har hon definitivt gått mot strömmen genom att ge ut två album.

Både Folklore och Evermore, som släpptes häromdagen, är underbara skivor. Lågmälda, eftertänksamma, drömska och rootsiga. Taylor rör sig från pop till americana och country med bästa tänkbara resultat. Draghjälp, om nu det skulle behövas, får hon av artister som systrarna Haim, Marcus Mumford och Aaron Dessner. Själv kapitulerar jag helt och anmäler mig omedelbart till Swifts 76 miljoner följare på Facebook!

Publicerat 2020-12-13

Liz Longleys nyutgivna album är kanon med välskrivet finstämda låtar som 3 Crow och Heart of a Child. I titelspåret Funeral for my past lämnar hon allt det gamla bakom sig… Whatever kills you slowly, don’t give it one more breath. Let it go, let it be, let it rest here in peace. Lay it down at the funeral for your past today.

Och som hon har kämpat för att vi ska få lyssna. Låtarna spelades in redan år 2018, producerade av Paul Moak. Därefter ändrade skivbolaget plötsligt inriktning och la det färdiga albumet på hyllan. Med hjälp av stöd från kickstarters köpte Liz loss sin musik och blev oberoende artist.

Liz bor numera i Nashville och är en etablerad singer-songwriter. Funeral for my past är hennes femte album. Det är, skulle jag vilja säga, det hittills finaste. Hon har aldrig uppträtt i Sverige, men säger att hon en dag hoppas kunna komma på besök. Ja, jag lovar att vara på plats!

Publicerat 2020-10-14

Kan inte nog tacka Elizabeth Cook för att hon valde Grand Ole Opry före ekonomkarriären på Pricewaterhouse. Hennes sjunde album Aftermath är ett praktexempel på rockig country. Även hennes föregående skivor hör till mina mer utnötta.

Vet inte om Rolling Stones album från 1966 har inspirerat till titeln. Eller är det kanske bara så att låtarna har kommit till efter en lång rad trista händelser i Elizabeths liv. Butch Walker är i alla fall en väldigt duktig producent som har får fram det bästa i låtar som Perfect Girls of Pop, Thick Georgia Woman (med den berusande gitarrslingan) och Bad Decisions.

Och, ja, just det. Sirius XM har en kanonkanal som heter Outlaw Country. Gissa vem som är den hetaste radioprataren där med showen Apron Strings på vardagar? Ett jäkla pyssel med VPN-klienter för att kunna lyssna ”over here”, men showen är värd precis allt meck.

Publicerat 2020-10-02